JRTC of Sweden

AnniPanni · Registreringsdatum: 07 december 2011 Inlägg: 2

Vår 1,5 åriga russelhane (kastrerad) har ett stort och praktiskt problem. Eller snarare, det är VI som har problemet.
Han gillar inte andra hundar. Spelar ingen roll om de är hanar eller tikar, så fort han får syn på en annan hund så börjar han morra och göra utfall. Om det så är på TV så kutar han fram till rutan och morrar och skäller.

Vår andra hund är en liten blandrastik som vi hade innan, så denna russel har växt upp med henne. Hon är världens snällaste och tyvärr kanske inte "fostrade" valpen speciellt, han fick tugga och dra i henne utan att hon brydde sig.

Jag stoppar honom när han hoppar på henne ihärdigt, biter henne i halsen och öronen, även om det är för att han har tråkigt och vill få igång henne. Man ser ju att hon inte gillar det, men hon gnäller bara lite ... och det tar lååång tid innan hon blir riktigt sur och visar tänderna och nafsar.Jag vill gärna inte låta det gå så långt, men min man tycker att det är upp till henne att säga ifrån, att vi inte ska blanda oss i. Så där har vi olika syn som inte direkt är så hjälpsamt.
Det är inte bara plåga, hundarna har också roligt och leker med varandra även om det mest är jaga-lekar. Ibland lekbrottas de väldigt fint också.

Mot människor är vår russelkille gladlynt och lekfull. Vi jobbar hårt med att han inte ska hoppa upp mot oss och andra. Det är ett dagligt bekymmer och man måste vara supertuff. När man kommer hem från jobbet så tar det flera minuter innan man har fått honom lugn. Han vet mycket väl att han ska vänta tills vi fått av oss skor o ytterkläder och kommer fram till honom - men han studsar upp ideligen och man får lägga honom igen. Vi använder kommando både med ord och handtecken.

Utomhus är det direkt jobbigt. Så fort det kommer en annan hund så går jag undan, jag orkar inte med att han blir så uppvarvad och hysterisk. Han börjar skälla, morra och göra utfall, snurrar runt och nafsar med käftarna och har råkat bita mina ben flera gånger i detta tillstånd. Så fort den andra hunden har gått förbi lugnar han sig lite, gnäller och kollar efter.

Hundinstruktören som vi gick kurs med när han var unghund tyckte att vi skulle låta honom skälla på andra hundar, att det skulle gå över när man ignorerade beteendet. Men sedan tendenserna började har det bara blivit värre.

Nu ska vi till släkten över jul och tar hundarna med oss. Där finns två andra hundar varav den ena mycket social den andra är ovän med andra hundar. Jag är beredd att hålla russeln åtskild från de andra hundarna. Blandrasen kommer att kunna umgås med bägge hundarna utan problem - det har hon gjort förut. Men jag är rädd för att det skulle utvecklas ett fullt hundslagsmål mellan russeln och den andra surgubben och tyvärr skulle russeln kunna skada den andra.

Finns det någon som kommit till rätta med de här problemen? Och hur?

[ Rapportera ]

Luddboll · Registreringsdatum: 13 januari 2012 Inlägg: 2

Jag sitter på liknande problem med min russell (även om det är av andra anledningar). Jag tog över Ludde för ca. 6-7 månader sedan.

Ska snart springa ner i tvättstugan igen, men för dina hundmötesproblem rekommenderar jag Emma Parsons bok "Klickerträning och lugnande signaler : Så här tränar du bort aggressionsproblem hos hundar". Jag har inte hittat någon bättre bok inom ämnet! Den kan i vissa kommuner finnas att låna på bibblan. Låt dig inte avskräckas av titeln. Aggression är allt från att flyga på matte till att fara ut och låta som en gremlin Smile

Jag får uppfattningen av att du ville ha en annan infallsvinkel på hur ni kan träna hans hoppande och studsande på folk när ni kommer hem?
Min förra daghund hade (bl.a) samma "problem", men var några storlekar större (husky/jämthund). Att prata med en hund (även ge kommandon) är indirekt att ge hunden uppmärksamhet när ni kommer hem. I vissa fall fungerar det, i andra inte.
Men det jag gjorde med min daghunden var helt sonika att ignorera henne. Jag korsade armarna över brösten (för att av misstag inte ge henne känslan av att jag klappade henne när hon hoppade), och låtsades att hon inte existerade. När hon hoppade på mig, vände jag demonstrativt ryggen åt henne och låtsades fortfarande inte om henne. I vändningen såg jag till att hon åkte ner. Tex genom att ta några steg framåt eller göra en tvär vändning. Efter ett tag brukar de lugna ner sig, och när hunden är lugn, kan du lugnt böja dig ner och klappa på hunden. Blir den överglad igen, bara att börja om.
Jag gjorde så, och på några veckor satte sig min gamla daghund framför mina fötter och så ut som ett ljus när jag kom och hälsade på/hämtade henne för passning (hon bodde hos mina grannar). Men hon hoppade så klart på alla andra (eftersom de tillät att hon gjorde så).

Jag hoppas att du har fått lite nya infallsvinklar även om jag just nu inte har tid att gå djupare in på ämnet.

[ Rapportera ]

AnniPanni · Registreringsdatum: 07 december 2011 Inlägg: 2

Tack snälla för att du tog dig tid att besvara min fråga!

Jag tror att det där med att lugna sig vid dörren kommer att bli bättre - redan nu springer han och lägger sig under ett hallbord när han hör dörrklockan (vi har tränat honom att lägga sig där vid ljudet av dörrklocka).

Men nafsandet... ja ja, ska kolla på boken som du tipsade om!
Tack än en gång.

(sen hoppas jag fortfarande att andra JR ägare kan tipsa om det där med hundaggressivitet, för jag tror inte det är ett ovanligt fenomen hos russlarna).

[ Rapportera ]

Luddboll · Registreringsdatum: 13 januari 2012 Inlägg: 2

"Problemet" jag ser med russlarna är att de är avlade för att aktivt ta hand om situationer och inte backa (tänker då mycket på hur de ska jobba i gryt). Då blir det även lätt slagsmål om en russel säger till en annan russel som inte håller med.
Jag upplever även att russlarna tycker att det är KUL att slåss. En fd. kompis till mig födder upp jackar, och rök två i luven på varandra, hoppade alla andra in i slagsmålet och gick på den som låg underst (sämst till). Även cockrar och shelties (som hon också hade/har) hoppade in och "hjälpte till".

Därför tror jag att det är extremt viktigt att socialisera de (tuffare) terrierna med bra och stabilda äldre hundar som förklarar hur spelreglerna ser ut för att i slutändan få en riktigt trevlig hund.

Idag sitter jag med en jacke som är totalt osocialiserad med andra hundar, vilket hos honom skapar en rädsla som uttrycker sig i aggressivitet. Tack och lov låter han mest, men det räcker med att en (okänd) hund tittar på honom för att han ska fara ut och tyvärr är det väldigt lätt att bli nypt i fingrarna när han sätter igång. Nu är han iof bättre tack vare en tjej som hjälpte familjen med omplaceringen (utredning samt leta nytt hem), men det är väldigt lång väg kvar.

En terrier är känd för att ta till tänderna när det inte "passar" (oftast om de blir för trängda), och jag kan inte mer än skriva under på det. Tyvärr är bristen på socialisering inte min hunds ända problem. Eftersom han även har blivit misshandlad i ett av sina förra hem, anser han att anfall är bästa försvar mot främlingar. Vilket i praktiken innebär att han sätter sig i handen på den okända som försöker klappa honom. Jämför du det med tex en golden retriver som är avlad för att inte försvara resurser och vara mer "will to please"/inte ta saken i egna händer är det inte samma reaktion. En golden retriver går oftast undan och försöker gömma sig istället för att fysiskt avvärja hotet.

Sen är jag den första att skriva under på att jackar är underbara hundar om de får rätt coachning när de är små. De är tuffa, framåt, modiga och väldigt mångsidiga. Med andra ord den mer eller mindre ultimata brukshunden om ägaren kan ta till vara på deras infödda envishet och använda den till något positivt.

[ Rapportera ]